Med tårar i ögonen som rinner längst ner kinden har jag insätt att min familj inte är den perfecta som jag alltid trott. Jag har alltid fått det jag velat för det mesta och min familh har alltid funnits när jag haar svåra val som jag måste göra som man har i tånåren. Igår kommer jag hem från en konstig kväll som kanske inte va den bästa men funkade och kommer iallafall hem och pappa sitter i soffan halv nere och jag frpgar vare va och han o mamma hade stor bråkat och massa skit och mamma skulle inte dra och massa skit. Just den sekunden ville jag dö! jag skulle ju aldrig klara mig med en föräldrer har ju gjort det förut och det gick ju bara piss. Men orkade inte väcka mamma och fråga så väntade tills idag men hon dryga som fasiken och helvete vara bara. så jag och mamma brpkade hela vägen hem från hennes kompis i ösmo och hon skratta bara åt mig medans mina tårar forsade ner för kinden. Kommer hem mina päron sanckar inte ens med varandra och jag spriger in på rummet smäller igen dörren, pappa kommer in och frågar väre är? och det enda som kom ur munnen va: jag pallar inte skiten hemma längre. allt är piss rent ut sagt.